Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att känna så mycket så tidigt. Rädd för att min tankar går för långt utan att jag kan stoppa dem. Rädd för att fråga. Rädd för att inte veta. Rädd för att förstöra genom att vara jag. Rädd för att vara ensam om rädslan. Rädd för att gå sönder om det inte är eller blir som jag vill. Rädd för att skriva allt detta nu.
Jag har träffat någon som gör att jag då och då känner sugande stötar fortplanta sig genom min kropp. Det är alldeles för tidigt att tänka på det nu, men omöjligt att tänka på något annat. Försöker vara försiktig med att tro för mycket. Men han får mig att tro på mig. Samtidigt är mitt tvivel större än någonsin. Väntan förstärker och bryter ned. Jag försöker förstå att det inte finns något att försöka förstå än. Det bara är. Vet inte vad detta är eller kan bli. Vet bara att det är bättre än allt som varit. Fast det är omöjligt att säga. Jag har faktiskt inte ens skrivit det. Det är en synvilla. Men något har gjort att den förut så viktiga jämförelsen har blivit löjlig. Nu när jag tittar tillbaka ser jag bara utnyttjande och något som aldrig var.
Försöker inbilla mig att oavsett hur det går nu så kommer det att göra mig starkare. Vill slutligen tydliggöra att jag är för gammal för att känna såhär. Faktiskt.
/Tina
6 kommentarer:
du behöver inte inbilla dig, för det kommer göra dig starkare. oavsett. och jag önskar att det går bra.
du satsar ju på allt.
Låter skrämmande och underbart! Eftersom du har verkar kunna konstatera att det kommer att göra dig starkare oavsett så har jag bara ett råd: Go for it!! Kram
jag hoppas det går som du vill. och jag tror och hoppas inte att man kan bli för gammal för den känslan, för det är en bra känsla även om den är jobbig, tror jag. och människor som får en att tro på sig själv är alltid bra och stärkande, hur det än går.
underbart och fantastiskt och läskigt och skrämmande. vill att det ska gå bra.
tog bort inlägget för ett tag sen. nu blev jag tvungen att ta fram det igen. måste påminna mig själv.
Skicka en kommentar