att resa

jag älskar kollektivtrafik. det finns saker jag avskyr med bussar, vagnar och tåg. de smutsiga sätena och äckliga stängerna är bara en del. men aldrig annars tänker jag så bra som då jag åker buss. total avslappning. bara luta sig tillbaka (aldrig mot fönstren) och förlita sig på att någon annan ser till att man kommer dit man ska. det finns inget jag kan göra och jag njuter av kontrollerad maktlöshet. om inte de renaste, knäppaste tankarna snurrar så sover jag underbart gott. missförstå mig inte. att köra bil är bland det bästa det med. när jag har möjlighet att följa strömmen på stora leder eller välja de dryga vägarna i skogen. då njuter jag att kontrollen. att bara vara där just då. att veta att jag kommer någonstans.
men de lagom långa buss- och vagnturerna är underbara. som en kort meditation, reflektion eller brainstorm.
idag snurrade seminariet i huvudet så bussturen handlade om mentala bilder. hur året och dess månader delvis blivit formad av scout-kalendern, men förmodligen ändå omöjlig att fästa på papper. eller det faktum att 8 är en manhaftig kvinna som först nu börjar trivas i gul. medan 3 däremot alltid varit gul och inte särskilt trevlig. hur självklart det är att 4 är en alldeles blå pojk. och kebab ser bäst ut i rött. för mig givna bilder tills jag blir medveten om dem. jag vet inte var de kommer ifrån och jag inser ju att de ser annorlunda ut för andra. jag funderar vidare på tanken som väcktes på nytt på seminariet; att dyslexi bara är ett problem i kulturer med skriftspråk. kanske handlar det om bildseende snarare än att skriva och läsa. och jag vill bara gå in i någons annans hjärna och kolla hur deras värld ser ut.
så när bussen närmar sig min hållplats svänger jag mig i smyg runt en stolpe (för jag har vantar). sen släpper jag taget och låter hela kroppen känna rörelsen i bussen när den bromsar in. så kliver jag lycklig av bussen ut i solen.

/Tina