Några relativa sanningar

"jag har en berguv i huvet". Den hackar sig låångsamt igenom pannan. Det skulle också kunna vara ett djävulshorn som börjat växa. I så fall tänker jag stolt visa upp det när det växt färdigt. Tills jag vet säkert ska jag försöka skapa en illusion av att bulan inte finns.

Ibland fascineras jag av andras bild av mig. eller av den jag blir när jag är i närheten av dem. Ibland surfar jag på vågen. Jag blir nonchalant eller stolt. Annars kan jag bli klassens clown och säger inte ett vettigt ord. Andra får mig att bli en jobbig tjej på jakt efter ständig bekräftelse. Då avskyr jag allt jag gör.

Fröken J skrev en gång om platser som hon gett bort för att hon förknippade dem för mycket med händelser och personer. Liksom alla andra har jag sådana platser, men jag vägrar ge bort dem. Istället återbesöker jag dem tills de kan förknippas med något annat. En av dessa platser åker jag ofta förbi. Men den går inte att göra till något annat. Istället blir den en skön plåga som påminner om det hopplösa jag i hemlighet inte vill sluta hoppas på.

Jag har rispat min hud och strött salt i såren.
Jag har svultit mig själv i hopp om att tomrummet ska fylla mig.
Jag har fyllt min kropp i hopp om att brista.
Jag har önskat att jag var någon annan. Nu försöker jag skapa mig själv.

Jag skriver av klart egoistiska skäl. Jag drömmer om att rädda världen, men är för lat och bekväm för att verkligen göra något. Ändå är jag naiv nog att tro att alla människor i grunden är goda.

Jag tittar för mycket på TV och jag älskar det. För jag vet att jag är jävligt bra på det och det gör mig ganska stolt. Nu borde jag sova eller plugga, men jag har ingen lust. Om sisådär ett år är jag förhoppningsvis nybakad lärare.