har skrivit utan att skriva. dikterat för mig själv in huvudet. funderat på hur jag skriver om mitt utan att skriva om hans.

vad gör man när förtvivlan bosatt sig i kroppen hos den som är närmast? finns där. bekräftar honom men inte hans tankar. men sen då? åker man till jobbet för att låta sina egna tankar vila? för att visa att man kommer tillbaka. eller stannar man. för att inte försvinna. för att han inte ska försvinna?

Man kan alltid glädja sig åt att göra midsommarkransar

och att sommarens semester förmodligen kommer ge utrymme för en del skapande. Sjukt positiv. Själv ska jag göra mitt bästa för att bidra till andra delen av uttrycket.

Har för mycket att skriva för att våga. Vet bara att livet känns mest på riktigt liggandes i soffan med kärlekens kropp nära nära och dålig TV framför.

svävande

när stan fylldes av löpare firade jag ledig lördag med kroki. efterarbetet hemma är inte optimalt, men mer än tillräckligt för att göra mig nöjd. så göder jag självförtroendet genom att upptäcka vad jag fortfarande kan. som att springa 5 pratandes kilometer och umgås i en väns soffa.

ibland är att viktigare än vad

bara en penna fattas. efter evighetsförsök med en scen i min berättelse, följt av fulaste fjärrkontrollen, såg jag det.

Upp till kamp

1 maj. Hör och ser mediafolk sitta vid bordet på TV4 och prata om arbetarklassens vara eller icke vara. Under ytan ligger "tycka-synd-om-tyngden". För det pratas om folk som är styrda av sin situation, som inte kan ta sig längre. Jag tänker på mina föräldrar. De var arbetarklass, när begreppet inte gick att ifrågasätta. Snickare sedan 15 års ålder och dagbarnvårdare med byns alla barn i sitt hem. De räknade kronor. Med tre egna barn. Då på 70-talet. Fast aldrig kan jag tro att de skulle låtit någon tycka synd om dem. Under min barndom på 80- och 90-talen var situationen en annan. Det fanns ärvda kläder, men också utlandssemestrar. Vi barn fick med oss historier om far- och morfäldrars slit och en annan barndom. Politik diskuterades framför TVn och på släktmiddagar. Och betydelsen av rättvisa och fackförbund grodde i våra ryggradar. Mina föräldrar är inte längre arbetsklass. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om de någonsin skulle valt att kalla sig det, arbetare känns som ett riktigare ord. Nu har de startat företag, byggt ett nytt hus, åkt på weekendresor och en av dem kan numera benämna sig som pensionär. När jag hör mediemeänniskorna räkna upp kriterierna för att räknas som arbetarklass är det tydligt att inte heller jag är det. Sambon och jag har universitetsexamer, han är egen företagare och jag har fast arbete. Ändå räknar vi hundralappar. Men det går ingen nöd på oss. Vi drömmer förvisso om utlandssemestrar, men väljer att äta ute med vänner. Och min längtan efter barn är ännu inte större än bristen på pengar att lägga på barnvagnar och fler rum. Men så länge våra föräldrar lever kommer vi inte behöva gå till socialen för att be om pengar. Så väcks demonstrationslusten i mig. För första maj en del i kampen för att samhället inte ska förutsätta att alla har ett personligt skyddsnät. Men dagen är också en påminnelse om vad näten som finns är byggda av.

saknar Signe

opepp och klagandes. hör mig själv prata och tröttnar på ämnet. för tysta konversationer som skapar rundgång i huvudet. nä, det är inte ens värt att fortsätta inlägget

Ifatt

..och funderandes på om den är nåt att ha.

som vanligt, fast inte alls

Ibland känns framtiden mer närvarande än annars. Som när det känns helt rätt att surfa runt bland sidor man inte riktigt vågat tänka på tidigare. Och idéer som tidigare nämnts i hemlighet med kollegor skrivs på papper och diskuteras med utomstående. Men just idag tänker jag bara på alla borden, som känns för stora för den lilla energi som ryms i min kropp. Jag försökte faktiskt, men fann mig snart ha ägnat timmar åt något som inte är värt hälften. Smått skamsen över att jag inte kan mer än fundera på Anngus utmaning med tecknade ansikten varje dag, visar jag det enda jag lyckats producera den närmsta tiden. Det är, förutom Tvns fulkultur och det jag gör för jobbets räkning, dåligt ställt med kulturen i mitt liv. Desto bättre lyckas jag med en annan utmaning. 34 burpees har jag gjort idag, och fastän veckan varit sådär har jag varit på två grymma pass. Snygg, men inte särskilt smart. Så jag ställer mig frågan om det alltid kommer vara antingen eller. Om lusten, energin, viljan eller tiden inte kommer räcka till för att jag ska hålla mig i form på alla sätt. Säkert handlar det, liksom med träning, om att leta upp tiden som finns där. Prioritera bort de måsten som inte är mina egna, egentligen. Eller förlika sig med att livet och jag med det, faktiskt går upp och ner.